Det är fars dag. Alla firar sina pappor idag.  Jag var på min pappas grav och tände ett ljus. Det blev fint. Min bror hade varit där med en bukett rosor. Graven såg ståtlig och fin ut.  Vi hade ingen annan pappa idag att fira, min dotter och jag. Vi var iväg med farfar förra veckan och bjöd ut honom på middag. Igår kom han inte ens ihåg att vi var iväg då. 

Vi har ju egentligen en pappa som forfarande lever, men vi har valt att inte fira honom. Eller det är väl han egentligen som har valt bort sig själv, fast han inte förstått detta. För om vi skulle firat honom hade det inte blivit festligt. Det hade blivit en kamp en plåga för oss. Det gör så ont att jag inte kan ge min dotterdenna möjlighet att ha en vettig relation till en far. Jag vet att det inte är mitt fel att hon inte har en bra relation med sin far. Det är inte hennes fel heller. Det gör fortfarande ont. Det känns så sorgligt att en person får växa upp i denna miljö som jag låter henne göra. Det är så mycket jag ville ha gjort på annorlunda sätt. Jag glr så gott jag har förmåga till. Ut desint vires est laudanta voluntas- även om förmågan är ringa är dock viljan god.